bemötande

Inskickad av: anonym man via sOl hav (2012-02-07, Ref.nr N48917)

Ställer frågan via mig från en vän som undrar litet ang hiv,

Hans fråga är bemötande,
Hur blev du bemött bland dina nära och kära, när du berättade det? Hur tänker dom angående nu och då? Hur vågar man berätta för att folk inte ska "fly"?

Steve Sjöquist, svarar:

Tack för att du är en förmedlare sOl hav, en bra insats!
Det var 1987 som jag berättade att jag hade fått hiv. Jag fick beskedet i mitten på november och jag berättade det för min familj till julen samma år. Jag visste redan av andras historier att det fanns anhöriga som tog avstånd till sina barn eller närstående och det säger en del om den rädslan som fanns vid denna tid och vad som kunde hända om man berättade det. I denna fråga är vi olika och det var många som behöll hemligheten för sig själv till och med för sina närmaste av rädslan att bli avvisad och att vara oönskad. Själv tvekade jag inte en sekund att berätta då jag inte kände någon rädsla för att göra det även om jag var medveten att jag skulle göra dem ledsna. Det var svårt men för mig tveklöst det enda rätta. Min då redan kloka mammas första reaktion var; oj vad jag har funderat!
Jag tappade nästan hakan inför hennes kommentar och senare en djup förundran; vet alltid mammor?
Min pappa tog det lugnt men var snabb på att börja tala om jag förstod och var medveten om vad människors okunnighet och rädsla kunde ställa till med. Det blev en stillsam dialog där hemma med förstående och inkännande föräldrar. De var sedan länge medveten om min homosexualitet, mina många resor till USA och följde det som skrevs om "den nya sjukdomen."
Jag vet att under åren så var de oroliga för mig och jag har minnen av att min pappa skickade en massa naturpreparat till mig som skulle stärka mitt immunförsvar, det var hans sätt att visa att han brydde sig. Mot mitten av 1990-talet vet jag att jag hade lite problem med hälsan och då kom pappa och jag överens att inte berätta något för mamma, hon skulle inte oroas. Helt okomplicerat var det inte. I december avled min mamma och hon slapp vara med om att jag faktiskt blev väldigt sjuk under 1996. Det har betytt mycket för mig och min självkänsla som hade så kloka och förstående föräldrar, jag är djup tacksam. Jag har känt flera personer med hiv som inte var önskvärda i sina hem och av tanken på det gör det mig fortfarande ledsen. Jag tror hemligheten när man ska berätta är att själv känna sig stark, jag menar om jag med tydlig och rak stämma berättar att så här står det till så inbjuder man inte rädslan hos andra. Jag tror stenhårt på att det fungerar. Man sprider inte själv någon rädsla, oro eller ångest. Men några garantier har man aldrig på att människor ska bli rädda, osäkra eller fly. Det är en risk man måste ta.I din fråga skriver du om hur mina närstående tänkte då och nu. Tyvärr dog mina föräldrar så de fick inte se vad bromsmedicineringen gjorde med mig och mitt liv. Jag skulle vilja säga till dem i sin himmel att jag har det bra.