Steve Sjöquist fick sitt hivbesked för 24 år sedan
Steve Sjöquist, har arbetat med hiv i många olika sammanhang. Han föreläser, har skrivit flera böcker på området och är numera också krönikör på hiv.se. Steve har alltid varit intresserad av existentiella frågor och människors möten, men när han 1987, endast 31 år gammal, fick sitt hivbesked fick hans engagemang andra dimensioner.
– Förutom det hårda slaget att få ett positivt hivbesked blev jag så förtvivlad över den okunskap och rädsla som var förknippad med hiv. Jag tyckte inte det var rimligt. Och det drabbar ju oss alla, både smittade och osmittade. Så efter många tankar beslutade jag mig för att vara så öppen som jag kan med min sjukdom. Men det har varit, och är ett hårt arbete, att inte vara rädd för att leva, trots hiv. I mitt liv har hiv plockat fram det värsta och det bästa, säger Steve.
Hur skulle du beskriva läget i Sverige idag?
Det har hänt mycket på 24 år när det gäller hiv och det mest påtagliga är att det 1996 kom en fungerande medicinsk behandling. Det var min räddning, för när jag var som sjukast, tio år efter mitt hivbesked, och jag befann mig i gränslandet mellan liv och död, fick jag en ny kombinationsbehandling som räddade mitt liv. Inom forskningen och den medicinska delen av hivproblematiken har det skett mätbara och för alla tydliga framsteg, men när det gäller frågor om rädsla, tabu och ren okunskap ser det sämre ut. Rädslor har vi alla, men jag tillhör dem som tror att man måste konfrontera just rädsla och okunskap hela livet, det är en livslång process. Och hiv handlar om saker man ständigt måste tala om, om och om igen. Vi behöver gamla och nya aktörer i direkta möten med människor, där man pratar om livsfrågor och sexualitet. Hiv handlar om de allra svåraste livsfrågorna, även med dagens framgångsrika behandlingar.
Vad tycker du är viktigast just nu?
Att vi hjälper människor att se och förstå att hiv handlar om både kunskap och beteenden samtidigt. Att ge människor, främst de unga, de verktyg som krävs för att se hiv ur ett brett perspektiv, både här hemma och i övriga världen. Att ge de pusselbitar som krävs för att förstå, men det är ett hårt och mödosamt arbete. Att bejaka sexualiteten är att tala om saker i en kontext och då måste vi också tala om människors oerhörda längtan att bli sedda och förstådda- om längtan, om rädsla, om att bli modig, och tala om alla livsfrågor. Det är att kommunicera om både glädje och sorg, samtidigt.
Efter att ha levt med hiv i över 22 år har det de senaste åren blivit tydligt hur snabbt vi tappar vår egen nutidshistoria om hiv. För att skapa sammanhang i förståelsen av hiv krävs det utbildning och debatt, och då måste vi anstränga oss att beröra dåtid, nutid och riktningen mot en framtid. Historielösheten och hiv är ett problem och jag möter den tydligast i mötet med unga människor.
