Det viktigaste är att få vara frisk!
Jag har rensat i mina bokhyllor och försöker få bort alla högar av böcker som står på golvet i många vrån och hörn i min lilla lägenhet. Min akilleshäl är mina böcker och jag vill egentligen inte göra mig av med en enda bok för de berättar inte bara om sitt innehåll, utan tar mig med på en resa i tid i mitt eget liv. En del människor samlar på porslin, skivor eller skor och en av mina laster är att jag har samlat många böcker.
Jag tänker på sommardagen när jag var och handlade i Hemse på Gotland och som vanligt tar en sväng i bokhandeln, något som hör till de goda sommarrutinerna. Jag går bara in för att lustfyllt titta runt, för att jag vill och har inga tider att passa.
Vid några hyllor vid fönstret står en röd reaskylt och jag går med bestämda steg och gör mig redo för att se vad som finns i hyllorna. Med skärpa i blicken och med huvudet på sned söker jag systematiskt bland alla böcker för att snabbt kunna läsa boktitlarna. Där, i en av hyllorna, finner jag de tre volymerna i trilogin Personligt av Barbro Alving, Bang. Jag minns att de kostade 60 kronor per styck. Vilken lycka, tänker jag och styr mot kassan och tycker mig ha upplevt en spontan livsyttring av högsta klass.
Nu drar jag mig till minnes ett radioprogram i repris, ett radiokåseri från 1970-talet där Bang talar om människovärdet och hon berättar om en intervju med en äldre man, som hon hade lyssnat till i radion. Mannen hade talat om att det väsentligaste i livet för honom var en god hälsa. Bang gav sina lyssnare en tankepaus och sedan talade hon med sin berömda varma och inkännande röst. Givetvis förstod hon att mannen var tacksam för en god hälsa och det är vi alla, MEN sade Bang, vi måste ha klart för oss att vi som är sjuka, drabbade av svår ohälsa, och till följd av detta kanske lever isolerade, och med en känsla av att befinna oss vid sidan av verkligheten, vi är också bärare av det unika människovärdet.
Sjukdom och isolering kan drabba oss alla, men det människovärde som är förbundet med det liv som vi fick vid födelseögonblicket, det bär vi med oss också i de svåra och tunga livserfarenheterna och i varje människas personliga lidande. Denna insikt önskade den livserfarna Bang att den gamle mannen hon lyssnat till skulle bli varse under sitt liv.
Det är så många människor som tycker sig tappa sitt människovärde när de blir sjuka och orkeslösa, och det värsta är att de drar sig undan för att de inte tycker att de passar in i ett samhälle, som hyllar det som är kraftfullt och som sprutar av engagemang och energi. Det är svårt att värja sig mot dessa starka krafter när man inte orkar och jag vet så väl av egna erfarenheter hur det känns.
Alla människor drabbas av sjukdom och svårigheter, om vi orkar se de människor som finns runt omkring i samhället, på arbetsplatser, bland egna närstående, kanske hos grannen i lägenheten bredvid. Vi finns överallt och vi bär på en djup livserfarenhet som tillhör livet och vi kan berätta. Vi sjuka är mycket lyhörda om du vill lyssna till våra tankar och erfarenheter, eller om du bara är uppfylld av dig själv. Det har vi i fingerspetsarna och i maggropen. Det är erfarenheter som vi skaffat oss sedan tidigare.
Att lyssna på människors erfarenheter gör att vi får många pusselbitar på vad ett liv kan innehålla. Det mänskliga livet är givetvis kraft och styrka men varje människa som får leva kommer att få uppleva stunder av svaghet, de flesta också erfarenheter av sjukdom och ohälsa. Det är att vara människa och det tillhör livet.
Jag har levt så många år med hiv att det är en väl integrerad del av mig som ibland måste få ta plats i ett samtal med vänner, och med andra människor jag möter. Att jag har orkat alla dessa år beror bland annat på att jag har försökt att se min livssituation med öppna ögon, att ha fått dela tankar av lycka och oro med andra människor.
När vi berättar om våra liv för varandra och sätter ord på de känslor vi bär på blir vi påminda om att vi delar så mycket mer än vad vi ibland kan ana och tro. Det vidgar förståelsen av att vara människa och fördjupar våra relationer till varandra.
När mina vänner Sven och Janne tar upp sina insulinpennor och ger sig själva en spruta när vi har satt oss vid middagsbordet har jag lärt mig att utan omsvep resa mig från bordet till desserten och tar mina bromsmediciner, utan att smussla eller tveka.
Det viktigaste är att vara människa!
