Förstår inte alla som jobbar inom sjukvården hiv nu för tiden?
Nu är jag på väg till landet och ska börja packa ihop mitt hus som ska säljas. När min livskamrat avled för drygt ett år sedan har jag bestämt mig för att avsluta denna del av mitt liv. Det är för smärtsamt att stanna kvar i det som varit och att ensam ha ansvaret för skötsel av en stor tomt och ett hus.
Det är lördag förmiddag när jag börjar min resa och efter en stund börjar jag få feber. Efter några timmar är jag alldeles varm och känner mig matt och dåsig.
När jag kommer fram till mitt hus i den lilla byn har jag frossa och förstår att nu gäller det att snabbt handla lite mat och dryck i livsmedelsaffären, sätta på värmen i huset, plocka fram extrafiltar och bädda ner mig i sängen.
Det känns sorgligt när jag kör in på gården och många tankar kommer och går i ett intensivt flöde.
Jag har troligen fått en ordentlig influensa för nu känner jag mig riktigt sjuk och har ont i hela kroppen.
Jag blir liggande i det lilla sovrummet på andra våningen. Mina vänner, och grannar, Agneta och Björn tittar till mig efter någon dag och har köpt med sig olika drycker, för någon riktig mat vill jag inte ha.
Från lördag till torsdag morgon blir jag liggande i sängen med hög feber och orkar bara gå upp under korta stunder. En hård och ihållande hosta har tillkommit och jag känner mig rosslig i bröstet och det är tungt att andas.
På torsdag morgon känner jag mig fortfarande sjuk och är frustrerad över att jag inte orkar komma igång med allt som ska göras i huset inför kommande försäljning, men jag orkar ingenting, bara ligga i sängen. Typiskt att jag skulle bli sjuk just nu eller så kom det som ett brev på posten när man levt med sorg, stress och oro under en lång tid?
Jag ringer till hiv-mottagningen på Södersjukhuset och telefonsvararen säger att de ringer upp mig om en stund när de blir lediga.
Lägger mig ner och drar på mig täcket och efter en stund ringer de tillbaks. Sjuksköterskan Rita undrar hur jag har tänkt när jag har legat från söndag till torsdag och inte blivit undersökt av någon läkare. Jag försöker försvara mig med att vistelser på landet brukar vara en sjukvårdsfri zon.
– Jag ringer till infektionsmottagningen på sjukhuset och talar om att du är på väg så de förstår att de ska ta en lungröntgen på dig, säger Rita med bestämd röst.
Jag tar mig sakta ur sängen och går ner till badrummet, duschar och klär mig, allt går sakta, sakta. Sedan sätter jag mig i bilen och kör de dryga fyra milen till sjukhuset.
Väl framme vid sjukhuset, eller lasarett som de säger här, parkerar jag min bil och går mot akutmottagningen. Jag träffar en sköterska och förklarar kort min situation, betonar min hiv-diagnos och att jag vill veta vilken slags infektion jag har. Jag säger att jag önskar röntga mina lungor. Sköterskan säger lugnt;
– Du ser riktigt dålig ut och jag ska säga till att du får ligga ner när du kommer in.
Jag känner mig nöjd med hennes bemötande och närvaro och nöjd med att jag själv är fokuserad och tydlig. Det brukar bli bra då, tänker jag. Så blir jag sittande i väntrummet en kort stund innan mitt namn ropas upp.
En sjuksköterska tar emot mig och tar mig till ett undersökningsrum. Hon tittar på inskrivningspapperet och på pekar att det står att jag ska ligga ner. Jag svarar att jag gärna lägger mig ner på britsen framför mig om den inte behövs för någon annan.
Hon tänder upp i det lilla rummet och säger att hon skall starta datorn som är avstängd och ta puls och tryck. Hon dröjer vid datorn och då får jag den första känslan och indikationen i maggropen som säger mig att något inte är som det ska vara. Jag blundar och försöker att slappna av.
Jag hör henne säga att hon inte får igång datorn och svarar med att säga att de där datorerna ibland lever sitt eget liv.
– Du får kanske starta om den, säger jag.
Jag försöker blunda och hålla mig passiv, jag behöver inte ta något ansvar i denna situation. Det är jag som är patient.
Jag hör och iakttar att hon plockar med papper och hör olika ljud från skrivbordet. Det blir tyst igen och jag undrar faktiskt vad hon håller på med och har nu skärpt alla mina sinnen då jag känner att situationen i undersökningsrummet börjar bli smått märklig. Då, plötsligt kommer det;
– Jag måste få fråga dig… brukar man ta emot dig med visir och så… när du kommer till sjukhuset när du är så snorig och hostig?
Först blir jag alldeles mållös där jag ligger raklång på den smala britsen, sedan blir jag alldeles lugn och är tyst en stund och sedan säger jag:
– Tror du verkligen att jag skulle komma hit till akutmottagningen om det var farligt för någon annan, tror du verkligen det?
Det blir tyst i rummet igen, jag blundar och plötsligt hör jag att dörren öppnas och när jag tittar upp har sjuksköterskan lämnat rummet.
Jag ligger tyst och samlad på bristen för nu har det hänt igen, att den oro som finns med varje gång jag möter främmande sjukvårdspersonal blir plötsligt realitet. Att som patient i en situation, där jag har ett underläge, få ett oacceptabelt bemötande. Varför skickade hon inte in en orädd kollega eller hade hon inte läst inskrivningspapperet där det tydligt stod att jag har hiv?
Jag bestämmer mig för att inta en passiv roll och inte ta på mig något ansvar i det som har inträffat utan ligger blundandes kvar på min brits i det tysta undersökningsrummet.
I förra veckan arbetade jag uppe i norra Sverige och hade en samtalskväll med människor som lever med hiv. Jag tänker särskilt på en man i 60-års ålder som hade levt med hiv i tjugofem år och som aldrig någonsin kommit till en samling som denna. Han berättar, sakta och trevande med sorg i rösten om de många och långa ensamma åren då han inte vågade berätta om sin situation för någon i sin omgivning.
Där finns också kvinnan från Afrika som lever på en flyktinganläggning sedan ett år tillbaka och som under tiden fått reda på att hon har hiv. Hon berättar att hon så småningom ska bli utvisad från Sverige då hiv-sjukdom inte är en anledning för att få stanna kvar i vårt land.
Jag ligger i det tomma tysta rummet och funderar på vad de hade känt och tänkt om de låg på britsen och var i samma situation som jag just nu. När jag tänker på dem känns det riktigt sorgligt att ligga här och tänka på utsattheten i en situation som denna. Det kan du som läsare också göra.
Det knackar på dörren och där står en läkare. Han tar en pall och sätter sig nära mig och säger att de omgående ska skicka mig till röntgen för att plåta lungorna. Plötsligt säger han; - Är det du som har skrivit den blå boken, Livsfrågor? Ja, svarar jag, och vi talar lite om boken.
Han lyssnar noga på mina lungor och hjärta. Jag säger inget om sköterskan som gick iväg utan att ha tagit blodprov. Han säger heller ingenting, reser sig och går.
Sedan öppnas dörren igen och in kommer en sjuksköterska och hon går med bestämda steg fram till britsen, sträcker fram sin hand och hälsar. Hon är snabb och tar varligt och säkert blodprovet i min vänstra arm. Hon nämner inte heller något om sin kollega som lämnade rummet och jag säger ingenting.
Sedan får jag gå till röntgen och det är ganska lätt att hitta på det lilla sjukhuset och efter några minuter är jag tillbaka på akuten. Där tar överläkaren emot mig och meddelar att det är en virusinfektion och ber mig ta det lugnt och vila så kommer den att gå över så småningom. Man kan bli så här sjuk av en influensa. Jag reser mig och tar hans hand och tackar och han säger;
– Som du säkert förstår så har vi inte så många hiv-patienter på detta sjukhus!
Jag nickar åt inskrivningssköterskan, går till parkeringsplatsen och kör min bil till stadens lilla och vackra torg. Det är en solig dag och jag sätter mig på en bänk och funderar på vad jag har varit med om. Ler lite och tänker på att ingen nämnde den inträffade händelsen. Så vanligt det är bland oss människor, tänker jag på bänken i vårsolen, att om vi inte talar om saker så finns de inte!
Kan inte låta bli om att tänka på och undra om personalen på akutmottagningen talar med varandra om vad som har hänt. Konstaterar att jag inte har den blekaste aning, men inser att jag har mer att berätta om hur det är att leva med hiv och att det behövs mer information och upplysning.
Men först vill jag hem till min säng!
