Hivpositiv
Ögonblick som stannar kvar
Jag lämnade Sverige 1985. Under ett och halvt års tid var jag med och startade upp den första barnrehabiliteringen i Mellanöstern, i Riyadh i Saudiarabien. Jag fortsatte sedan till USA och var där i åtta månader för att återvända till Sverige, sommaren 1987. Här hemma pågick en intensiv debatt om hiv, något som jag själv inte funderat över under min utlandsvistelse. En bekant till mig avlider i sjukdomen, omtumlande och plötsligt blev sjukdomen nära och personlig.
Överfylld av tankar och känslor rannsakade jag mitt eget sexuella beteende och händelser jag varit med om spelades upp som återkommande filmsekvenser i mitt inre. Jag hade haft oskyddad sex och hade levt i en internationell sfär med människor från hela världen. Det gick inte att stoppa eller stänga av denna accelererande motor av tankar. Rädslan över att själv vara smittad blev större för varje dag som gick.
En paradox till det som hände vid min hemkomst var att jag vid 30 år fyllda tyckte att jag hade en bra grund att stå på, med studier och arbete, och att jag hade ett långt liv framför mig. Vistelsen i Saudiarabien och USA hade gjort mig kraftfull och modig. En känsla av att ingen eller inget kunde stoppa mig. Nu skulle jag gå vidare med stora säkra steg in i nya utmaningar. I denna livskänsla fanns inte en tillstymmelse av rädsla eller osäkerhet, bara mod och tillit.
Hiv lämnade mig inte i fred
Jag fick snabbt ett nytt arbete och ny arbetsuppgift på en nyöppnad rehabilitering för människor med svåra hjärtproblem och som också innefattade den patientgrupp som väntade, eller nyss genomgått, en hjärttransplantation vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. En ny spännande uppgift och med möjligheten att från början vara med och bygga upp en verksamhet.
Under hela sommaren och hösten levde jag med min rädsla för att vara hivsmittad. Till slut stod jag inte ut. Rädslan höll på att ta över hela mitt liv. Vissa dagar kunde jag tycka att argumentet att inte ta reda på om jag var smittad var ett hållbart argument, då det varken fanns mediciner eller botemedel. Men en fortsatt, gnagande undran hann alltid ifatt mig. Hiv lämnade mig inte i fred. Men att gå och testa mig i Göteborg var något jag fasade för, en stor rädsla, som hindrade mig från att göra ett hivtest. Det fanns inte i min föreställningsvärld att gå och testa mig i min hemstad när tidningarnas skräckartiklar haglade och avlöste varandra. Människor uttalade sig om pesten, isolering och utfrysning av de drabbade. Ibland kändes det som om att rädslan för hiv spred sig som en löpeld och kanske var jag en av dessa oönskade människor.
Rädslan tog alltid över att våga veta sanningen
Tanken att vara hivpositiv och konsekvenserna, att gå mot svår sjukdom och en för tidig död, gjorde att jag krympte mer och mer. Jag tänkte också att mitt arbete inom sjukvården skulle vara otänkbart. Men hur mycket jag än tänkte och grubblade hittade jag ingen lösning på mitt problem.
Men så, en fredag i början av november 1987, står jag vid Södersjukhusets entré för första gången. Jag hade bokat en tid för provtagning på Venhälsan. Än idag kan jag känna nervositeten och spänningen, men också en slags befrielse att jag till slut tar det avgörande steget, och att det nu inte finns någon återvändo. VENHÄLSAN, står det med stora bokstäver över dörren av ogenomskinligt glas. Jag tog några djupa andetag, öppnade dörren och gick in.
Det slår mig än idag, efter 22 år av regelbundna besök, det lugn som finns där och den inbjudande vänlighet hos dem som tar emot. Jag kan fortfarande återskapa det samtal, provtagningssamtalet, jag hade med dem som jobbade där och den totala närvaron hos dem som gav mig mitt hivbesked.
Jag fick ett tråkigt besked, men personalens bemötande och sätt att förhålla sig till mig var gott och det gav mig också ett lugn, trots beskedet. Denna känsla bär jag fortfarande med mig än idag och blev avgörande för min fortsatta tillit och kontakt med Venhälsan på Södersjukhuset.
Nu står jag vid 3:ans busshållplats och väntar på den blå stadsbussen vid Renstjernas gata på Söder i Stockholm och i busskuren gör man reklam för elitloppet på Solvalla. Där står; Ögonblick man aldrig glömmer.
