Vi och dom i Kaliningrad
Det är tidig höst och året är 1998.
Jan-Olof Morfeldt, Nola, på Noaks Ark har frågat om jag vill följa med på ett uppdrag till Kaliningrad i Ryssland. Hemma i Stockholm har vi träffat Per Shapiro, lektor för svenska institutet vid universitetet i Kaliningrad, och han har bett oss föreläsa vid universitetet.
Staden Kaliningrad har officiellt bjudit in oss och vi kommer att träffa en delegation av läkare och representanter från stadens ledning.
Jag var lite tveksam till att följa med eftersom jag fortfarande behövde stora doser av morfin för mina magproblem, men Nola tyckte att jag likväl kunde ta mina sprutor där som hemma. Hans bestämda tilltro till mig var vad som behövdes för att jag vågade besluta mig för att följa med.
Jag ordnade med papper till tullen, ett intyg med stämplar och underskrifter på, som sa att jag behövde stora doser av morfin för min sjukdom. Vid gränsen fick jag ta upp mitt intyg och en man med uniform med mycket guld på överrockens axlar och på uniformsmössan närmade sig. Han såg sammanbiten ut, tittade noggrant på mitt papper, gav det sedan tillbaks till mig och vinkade med en tydlig handgest och lät mig passera.
Per Shapiro är en mycket engagerad och intresserad person som tagit olika kontakter och planerat ett gediget program för oss under kommande dagar. Han möter oss på flygplatsen.
På vårt hotell träffar vi också en svensk tevejournalist, som ska följa oss på våra uppdrag och göra intervjuer med läkare och narkomaner, då man nyligen upptäckt att många narkomaner smittats med hiv genom en drog som de blandat med sitt eget blod. Smittspridningen av hiv går som en löpeld mellan Kaliningrads många narkomaner. Stadens aidscenter gör allt för att nå ut med information till stadens många missbrukare.
Under en mottagning med stadens borgmästare, som också är läkare, får vi veta mycket om hivsituationen i Kaliningrad och jag förstår att droger är ett stort problem där.
Den första dagen får vi besöka en avdelning på sjukhuset där många narkomaner vårdas som är sjuka av sin hivinfektion. Läkaren som tar emot Nola och mig är en mycket stor och bullrig man. Han tar oss i handen med ett kraftigt och bestämt handslag.
Den första krocken mellan oss kommer när han säger att vi ska ta en titt på de patienter som är inlagda på avdelningen. Nola och jag möter varandras blickar och stelnar till, något som den bullrige mannen inte tar någon notis om. Han fortsätter att prata, men Nola avbryter och försöker vänligt och artigt säga att vi gärna ser oss omkring på avdelningen, men att gå in till enskilda patienter kanske inte är en bra idé, med tanke och respekt för deras integritet. Nola lyckas inte så bra med den kommentaren och snart sitter vi i ett mottagningsrum. Doktorn går iväg och kommer snart tillbaks med två unga pojkar, som ser både rädda och bedrövade ut, när de kommer in i rummet.
Jag tar ett djupt andetag och Per ser att både Nola och jag känner oss generade av situationen. För mig som arbetar med bemötandefrågor och andra etiska frågor är det här en klassisk situation och exempel på där vårdgivaren, i det här fallet doktorn, har gjort ett övergrepp mot patienterna, som blir utsatta för två främmande personer. Utan att ens bli tillfrågade i förväg ska de visas upp och utan ett eget val måste de finna sig i det. Det är nästan outhärdligt att sitta i ett vitt kalt rum vid ett bord: Nola, Per och jag på ena sidan, de båda pojkarna mitt emot och doktorn vid den ena änden av bordet. Pojkarnas kroppsspråk kan inte misstolkas där de sitter ihopkrupna och med blickarna rakt ner i bordet.
Många tankar far genom huvudet och nu är det bara att gilla läget. Doktorn börjar högt och tydligt berätta om dessa unga pojkar och han har svårt för att släppa in Per som måste översätta till svenska.
Efter en stund får Nola och jag ordet. Vi presenterar oss så personligt som möjligt, för att på något sätt flytta fram positionerna mot de båda pojkarna, för att minska deras utsatthet och vårt avstånd. Under den stund som vi sitter tillsammans blir det ingen öppen dialog och jag kan bara minnas att de svarade på doktorns frågor i korta lågmälda meningar.
Eftersom doktorn fyller hela rummet med sin höga röst och sina yviga gester försöker Nola och jag att ta så liten plats som möjligt och jag försöker med stor koncentration distansera mig för att inte bli upprörd över läkarens brist på respekt och avsaknad av inkännande i ett mänskligt möte.
Han är totalt uppfylld av sig själv och män som visar sidor som dessa får mig att tycka att manssläktet ibland är riktigt primitivt. Det finns en hel del av dem, och några har jag mött tidigare. Vi avslutar vårt samtal och de lämnar rummet och vi fortsätter runt för att titta på avdelningen och hälsa på vårdpersonalen.
Efter rundvandringen på vårdavdelningen sätter vi oss igen i samma rum och vi frågar vad han tycker att europeiska organisationer som arbetar med hiv kan göra för situationen i Kaliningrad. Om det behövs utbildning och samtal så representerar vi en organisation med lång och gedigen kunskap och erfarenhet. Det vi kan erbjuda är att dela med oss av vårt "know how" efter många års arbete med människor och hiv.
Doktorn berättar om olika finansiella projekt från andra europeiska länder och det blir så tydligt att det är ekonomiska bidrag som han sätter främst på sin önskelista. Vi talar med varandra, men det blir inget ömsesidigt möte då denne man endast vill att vi ska utlova en fet check och helst i dollar.
Vi tackar honom för att han har tagit sig tid och vi kommer att ses igen för följande dag ska vi besöka en gård på landet, där en grupp unga narkomaner är på rehabilitering för att bli av med sitt drogmissbruk.
Vi lämnar sjukhuset tillsammans och vår värd sätter sig i sin Mercedes och far iväg. Naivt och djupt undrande kommer en kommentar spontant från mig;
– Hur kommer det sig att han har en så flott bil, han som talade om att han tjänande så lite pengar?
Per och Nola ler och Per säger kort:
– Steve, du är i Ryssland nu!
På vägen till hotellet har vi ett intressant samtal om vilka problem som kan finnas i en ung demokrati.
Det blir en tidig middag på hotellet och jag är trött av alla intryck och rätt så irriterad på den bullrige mannen och jag behöver en lång stund för eftertanke på mitt hotellrum innan jag slutligen kommer till ro och somnar.
Dagen därpå åker vi tillsammans med bland annat borgmästaren till en gård på landet utanför Kaliningrad där en grupp unga män och kvinnor med missbruksproblem lever för att försöka komma bort från droger.
Under resan ut på landet samtalar jag med borgmästaren. Hon verkar vara mycket engagerad i hivfrågan och är uppriktigt bekymrad för situationen i Kaliningrad och den snabba smittspridningen av hiv bland narkomaner. Hon uttrycker en frustration över att bromsmediciner finns, men att de inte är tillgängliga i Ryssland, och om en byråkrati som är komplicerad och som arbetar långsamt.
Under bilresan blir jag övertygad om att jag har att göra med en kvinna, läkare och borgmästare, som är djupt engagerad i allt som har med människor och individer att göra. I mötet med henne är det lätt att tro på människan och det goda.
Efter en timmes bilresa är vi ute på landsbygden och kommer fram till den lilla byn där behandlingshemmet är beläget och när vi svänger in på gården med våra bilar står en samlad grupp framför huvudbyggnaden. De tittar intensivt och följer oss när vi stiger ur bilarna och jag undrar stilla om hur detta möte ska bli.
Eftersom jag är van att träffa många okända människor observerar jag snabbt att de ser avvaktande ut och väl framme möter jag deras sorgsna ögon. Den bilden bär jag med mig och kan snabbt plocka fram ur minnet, i upplevelsen, i känslan och den finns djupt inom mig. Vissa intryck och upplevelser blir bestående.
På ett mycket avväpnande och på ett sätt som öppnar upp säger föreståndaren att de ska visa oss runt på gården och i husen. Det känns riktigt bra när vi vandrar runt och tittar på olika djur och byggnader som finns på den lilla gården. Per går mellan Nola och mig så att vi kan få höra vad som sägs och han viskar fram orden på svenska och gör korta kärnfulla meningar för att kunna snappa upp det som sägs.
De visar stolt upp förrådet och lagret i källaren med potatis, rödbetor, lök och andra rotfrukter som ska räcka under den långa vintern. Det är kallt och mörkt i den stora källaren.
I det slitna boningshuset är det mycket kallt och det finns några enstaka eldstäder som ska hålla hela huset varmt, inga element. På andra våningen ligger två stora rum, ett för kvinnorna och ett för männen. Mitt emellan sovsalarna finns ett stort vardagsrum med en stor skinnsoffa och ett bord.
Vår delegation blir artigt visad till soffan och de dussintalet unga människorna sätter sig på mattan framför oss. Nu kommer den där klumpen i magen igen som gör att jag känner mig så obekväm. Vi och dom, tänker jag.
Borgmästaren försöker lätta upp situationen med sitt varma och innerliga sätt och försöker säga något avväpnande och ber någon i gruppen att berätta om rehabiliteringen. Några av dem berättar frimodigt om sina problem och att de är rädda för att bli sjuka och att de förstår att om de ska få leva måste de sluta med droger. De är alla mycket koncentrerade och samlade där de sitter på mattan framför soffan.
Nola är en lysande människa i ett sammanhang som detta för han hade den sällsynta förmågan att med sin varma person, sitt okomplicerade språk, och en intensiv närvaro och blick få spänningen att börja avta i vår uppdelade grupp.
Det är under tiden som Nola pratar som jag bestämmer mig.
Jag kan inte sitta här i en soffa en halvmeter ovanför dessa unga människor som är drabbade av hiv och ser jätterädda ut. Jag fångar Nola och Pers blick och ser att Nola förstår vad som är på gång. Vi känner varandra väl.
Jag tar till orda och börjar sakta prata med långa pauseringar så att Per kan följa mig på ryska. Jag berättar att jag har hiv och har levt med sjukdomen i elva år.
Jag säger att det är viktigt att försöka hålla sig frisk och uttrycker min önskan att de ska bli av med sitt drogberoende och att de försöker ha planer och hopp för sina liv.
Jag delar med mig av min upplevelse av att kommunicera, att de ska försöka att prata och stötta varandra, i tankar och rädslor, som de har inför sin sjukdom, därför att det är så bra och gott att dela det med människor som är i samma situation. Det är en stor styrka att inte vara ensam och att få tala med andra människor om det som är svårt och skrämmande. Det har hjälpt mig hittills, intygar jag.
Den bullrige doktorn är nu för första gången tyst, han säger ingenting, och ser ut som ett utropstecken i ansiktet när våra blickar möts. Den här situationen och scenariot hade han inte väntat sig, för jag är inte en av dem som sitter på golvet, utan är en i delegationen och jag är placerad i soffan!
Jag känner mig nöjd och tillfreds med mitt inlägg, för det är det enda jag kunde göra i en situation som denna.
Det är inte lätt att sitta i soffan med de unga människorna framför mig och med vetskapen att vara en människa som har tillgång till all tänkbar medicinsk behandling, till de bromsmediciner som kom vid genombrottet 1996 och veta att de inte hade tillgång till något av detta.
Jag vet inte hur jag landade med mina trevande formuleringar och ord, men när jag slutade prata ställdes många frågor, både från delegationen och av ungdomarna. Det blev en riktigt fin stund och jag fick god draghjälp med tankar och frågor av borgmästaren, Nola och Per.
Under mer än tio år har Noaks Ark Skåne arbetat i Kaliningrad med Eva Eklund och Jurek Domaradzki i spetsen. De har gjort ett fantastiskt arbete tillsammans med människor i frivilligorganisationer, i ett utbyte av erfarenheter och upplevelser av hiv och liv.
Någonstans ska man börja och ofta hamnar man rätt till slut, och det är viktigt att veta att det inte finns några vi och dom.
